”1Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. 2Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. 3Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. 4Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. 5När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”
6Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: 7″Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” 8Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? 9Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? 10/11Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” 12Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”
”He ain’t heavy, he’s my brother” – Han är inte tung, han är min broder. Den här sångtexten lär ha sitt ursprung i en berättelse från slutet av 1800-talet om en liten flicka i Skottland, som kom bärande på sin lilla bror. Eftersom hon var så liten själv fick hon frågan hur hon orkar med en så tung börda. Då svarade hon just med dessa ord ”Han är inte tung, han är min bror.”
Samma fråga kunde ha ställts till de fyra männen som i dagens text kommer bärande på sin sjuka vän. De var beredda att göra allt de kunde för att vännen skulle komma fram till Jesus och förhoppningsvis bli botad. Då folkmassan var alltför tät tog de sig upp på taket, gjorde ett hål och sänkte ner båren framför Jesu fötter.
Texten öppnar åtminstone tre möjligheter till inlevelse, beroende på ur vems perspektiv vi ser på händelserna. Det kan handla om att bära andra, eller om att själv bli buren, eller om att vara en i massan som uppenbarligen hindrar den sjuka och hans bärare att komma in genom dörren. De tre perspektiven kan omskrivas i tre frågor som jag vill ställa er och mig själv: vem bär jag, vem bär mig och vem hindrar jag att komma fram till Jesus för att få hjälp?
Vi är i dag samlade till kyrkans återinvigning, och jag ser flera paralleller mellan dagens text och en kyrka och en församling. Man kunde säga att församlingen finns till för att bära fram sina medlemmar inför Gud. Det här sker rent konkret när ett barn blir buret fram till dopet, eller när någon som har avlidit i kistan bärs in i kyrkan eller kapellet. Ibland är det vi som bär någon annan, ibland är det vi som blir burna.
Men bärandet av våra bröder och systrar sker också i en överförd bemärkelse. Varje gång vi firar gudstjänst ber vi för hela församlingen, dvs också för dem som inte sitter i bänkarna. Vi ber för hemmen, familjerna, barnen, ungdomarna, för de som arbetar och de som är utan arbete, vi ber för sjuka och ensamma, för medelålders och äldre.
I kyrkan sker ett ställföreträdande gudstjänstliv. Vi firar gudstjänst för hela bygden och ber för alla som bor och vistas här. Vi ber och vi bär. Att medvetet välja att komma till kyrkan och fira gudstjänst är följaktligen inte bara något som berör ditt personliga gudsförhållande, utan hela församlingen och hela bygden. Du behövs i kyrkbänken.
Även övrig församlingsverksamhet kan karakteriseras av detta bärande av varandra fram inför Gud. Barnklubbar, föräldrasamlingar, körövningar, möten och andaktstillfällen har alla som sitt yttersta mål att möjliggöra möten med Gud. Skriftskolan har även den en mycket konkret målsättning att förbereda ungdomarna för att i konfirmationen komma fram inför Gud med sin tro, med sina frågor och sitt tvivel, för att ta emot Guds välsignelse och löfte om ledning och beskydd.
Vi kan bära fram varandra inför Gud också i enskildhet. När vi stillar oss inför nattens vila och ber för våra nära och kära, eller då vi mitt i vardagens sysslor stannar upp och tänker på dem som vi oroar oss för, då gör vi det samma som de fyra männen gjorde i dagens text.
Men att bära fram någon inför Gud sker inte bara då vi ber eller tänker gott om varandra. Det kan också handla om vad vi gör för varandra. Bärandet av den sjuke på båren var ju i allra högsta grad en praktisk handling. När vi hjälper varandra, oberoende om vi tänker på det eller inte, så gör vi det lättare för vår medmäniska att tro på Guds omsorg. När vi ser vad vår medmänniska behöver, och gör någonting åt det, då utför vi en gudstjänst. Det må sedan gälla så vardagliga saker som att reparera någonting som gått sönder, eller kanske kratta löv eller ta upp potatis åt någon som inte orkar längre. Det kan också handla om att titta in och samtala en stund, eller ringa till någon som vi vet att ofta sitter ensam.
Men nu har jag mest hållit mig till de fyra vännernas perspektiv. Jag tror att det också är bra att försöka leva sig in i den sjuke mannens upplevelse. Det sägs ingenting om hans reaktioner på vännernas ansträngningar. Var det han som drev på dem med sina innerliga böner om hjälp, eller var det tvärtom så, att han försökte hålla dem tillbaka? Ofta är det ju så, att den som blir hjälpt försöker slå ifrån sig och säga: inte skall ni besvära er, jag klarar mig. Blev den sjuke mannen lycklig eller snarare generad av att inför allas ögon bli sänkt ner framför Jesu fötter i ett överfullt hus?
Det vet vi inte. Men att han blev överväldigad och glad över slutresultatet kan vi förstå. Utan hans vänners ansträngningar och utan deras starka tro på att Jesus verkligen kan hjälpa hade hans liv inte tagit denna lyckliga vändning.
Också vi har säkert orsak att känna tacksamhet mot många människor för hur de har burit och hjälpt oss i olika skeden av vårt liv, och i synnerhet vid tillfällen då vi känt att vår egen kraft och vår egen förmåga inte räcker till. Med ord, handling och böner har vi blivit burna fram inför Gud.
Likt den sjuka mannen på båren får vi rikta vår tacksamhet mot våra vänner, vår familj, samhället och församlingen. Insikten om att vi behöver bli burna av andra vill hjälpa oss förstå att vi alltid och på ett väldigt grundläggande plan är beroende av Guds omsorg, som förmedlas till oss via våra medmänniskor. Vi kan inte av egen kraft klättra upp till Gud, vi kommer fram bara om vi blir burna; burna av varandra, men djupast sett burna av Jesus själv, vars handlingsmönster vi kan känna igen i den gode herden, i den barmhärtige samariern och i de fyra männen i dagens text.
Men till sist ännu några reflektioner om folkmassan, de människor som medvetet eller omedvetet spärrade vägen för den sjuke mannen. Är också det en bild för oss; ett varningens ord om att kyrkan, församlingen, ibland kan utgöra ett hinder för människor som vill nå fram till Gud?
Som kyrka och församling gör vi Kristi kropp synlig i vår värld. Men att göra någonting synligt innebär att också avslöja skavankerna, såren, ofullkomligheten i denna kropp. Om teologiska gräl eller samarbetsproblem eller verklighetsflykt blir de dominerande intrycken av kyrkan, då fungerar kyrkan just som en sådan spärr som folkmassan utgjorde i dagens text. Då bär vi inte varandra fram inför Gud, utan förhindrar i stället att detta sker.
Men tack och lov behöver det ju inte vara så. Tvärtom kan vi just genom att våga se våra brister; just genom att våga erkänna vår egen ofullkomlighet, utgöra en gemenskap dit människor vågar komma som de är; och den vägen även stärkas i tron på att de även duger i Guds ögon. Som människor och som kristna behöver vi bli burna både i vardagens utmaningar och i vår relation till Gud. Må vår bön i dag följaktligen vara att denna kyrka, denna församling, eller kanske snarare dessa församlingar, eftersom flera är representerade här i dag, skulle kunna vara gemenskaper som bär.