Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.”
Varifrån kommer du? Var är du hemma? Den frågan dyker ofta upp när vi samtalar med någon vi inte känner från tidigare. Vi vill placera in varandra på kartan genom att skapa oss en bild av den andres ursprung.
Samma mönster uppkommer även i mindre skala i lokala sammanhang, då äldre människor frågar ungdomar: vems pojke eller flicka är du? Genom att placera in ungdomen eller barnet i en viss familj eller viss by, tror man sig veta något viktigt om den andres karaktärsdrag och bakgrund.
Den här typen av bestämningar bygger inte sällan på generaliseringar och fördomar. I Svensk-Finland har vi ganska stereotypa uppfattningar om österbottningar, ålänningar, nylänningar, åbolänningar, helsingforsare…
I mycket mer tillspetsad form dyker sådana fördomar upp i den nu aktuella debatten om flyktingar. Det kan gälla attityder om flyktingar i allmänhet, eller specifika människogrupper som t.ex. muslimer. Populistiska förenklingar får snabbt spridning, både av de medier som håller med och av dem som förfasar sig över att någon annan kan vara så fördomsfull och inskränkt.
I evangelierna kan vi läsa om många stridssamtal som kretsar kring frågan vem Jesus egentligen är och varifrån han kommer. Vanligen fokuserar diskussionsdeltagarna på frågan om Jesus är sänd av Gud eller om han tvärtom representerar Guds motståndare, den Onde. I dagens text handlar det i stället om Jesus hemvist i Galileen, och det hävdas att ingen profet någonsin kommit därifrån.
Bibelforskarna är inte ense om att det verkligen skulle stämma att ingen profet i Gamla testamentet skulle ha kommit från Galileen, men även om det stämde kan man ju fråga sig, vad det egentligen bevisar. Inget kan väl hindra Gud från att denna gång välja att låta en profet eller t.o.m. Messias växa upp i Galileen?
Det är egentligen fascinerande, hur ofta starkt troende människor uttalar sig kategoriskt om vad Gud kan eller inte kan göra. Man kunde ju tycka att en stark tro mer eller mindre automatiskt skulle kombineras med en stor ödmjukhet. Insikten om Guds storhet och allmakt borde ju lära oss att vi är mycket små och bristfälliga i relation till Guds vägar.
Men så är tyvärr inte alltid fallet. Tvärtom kan en stark religiös övertygelse kombineras med en påfallande stor arrogans mot dem som tror och tänker annorlunda. Det här gäller förresten inte bara religiösa övertygelser, utan också i politiska, ideologiska eller etiska frågor kan människor uttala sig väldigt svart-vitt, och hävda att de som tänker annorlunda inte kan eller behöver tas på allvar.
Fanatism bygger omedvetet på en strävan att med egen kraft bygga en grund åt sin livssyn och tro. Genom att hamra in vissa förenklade sanningar och upprepa dem tillräckligt ofta, stärker man vissheten i den egna gruppen. Det här kan vi också iaktta i hur människor beter sig på internet. Till detta upphöjande av de egna åsikterna till högsta sanning hör också ett svartmålande av dem som representerar andra synsätt.
Men vi skall vara uppmärksamma på att vi själva lätt faller in i samma mönster. Vi gör det för lätt för oss om vi bara pekar finger år olika extremistiska rörelser, och glömmer att undersöka vårt eget beteende. Gör inte också vi ofta det felet, att vi bara lyssnar på dem som säger det vi vill höra, och stänger öronen för dem som ifrågasätter detta?
Nikodemos är ett exempel på en man som vågar stå emot grupptrycket och vågar vara nyfiken på att Gud kan överraska. Visserligen gjorde Nikodemos sitt besök hos Jesus i smyg om natten, men här i dagens text varnar han öppet sina kolleger för att dra förhastade slutsatser. Han är ganska försiktig, men vi skall komma ihåg att det på den tiden inte var ofarligt att utmana de religiösa och världsliga makthavarna.
Jag tror att Nikodemos risktagning visar på någonting mycket centralt i kristen tro. Vi kan inte skapa och upprätthålla grunden för vår tro enbart med förnuftsargument, och vi kan inte finna en stadig grund för vår tro om vi samtidigt försöker begränsa hur Gud kan eller inte kan handla.
Grunden för vår tro ligger utanför oss själva. Trons tillförlitlighet bygger inte på att vi med slipad argumentation eller genom tydliga gränsdragningar mot andra skall ringa in åt oss en sanning, som inget kan rubba.
I Jesus gick ju Gud diametralt motsatt väg. Gud tog risken att bli en sårbar människa, vilket förde med sig lidande, ensamhet och förakt. Gud valde kärlekens väg, i stället för föraktets eller våldets.
Kärleken är den grund som vår tro bygger på. Och inte bara kärlek i allmänhet, utan Guds kärlek till oss utsatta, förgängliga, syndiga, viljesvaga människor. Tro handlar om att ta emot Guds kärlek, och ge den vidare utan garantier på att få någonting tillbaka.
I dagens gammaltestamentliga text berättas om hur folket under ökenvandringen skulle höja upp en orm på en stav, för att visa sin ånger och sin bön om Guds hjälp. För oss kristna är korset det tecknet; ett tecken som Gud har gett oss som en väg till räddning. När vårt samvete eller andra människor anklagar oss får vi höja korsets tecken som berättar om att vår synd är försonad och döden är besegrad.
Nattvarden, som vi snart skall fira, är en glädjefest där vi både firar det Jesus har gjort och inspireras att leva ut denna kärlek och rättvisa i vår vardag. I en sång sjunger vi: ”Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla. Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla.”