9. sunnuntai helluntaista, Matt 7:15-23, Björn Vikström

Björn Vikström
Kumlingen seurakunta

Se inte bara till det yttre. Den levnadsvisdomen har vi antagligen alla fått höra av våra föräldrar, av våra lärare eller andra auktoriteter. Vi skall inte bedöma en människa efter hennes utseende, eller efter hur dyrbara och fina kläder hon bär, eller efter hennes status eller ställning. Vi skall inte heller bara titta på lackeringen och utseendet när vi köper en begagnad bil, utan ta reda på hur mycket den är körd, hur regelbundet den är servad och hur pålitlig den är.

Se inte bara till det yttre! Det viktiga är inte vad människan äger, inte hur hon ser ut, inte vilka fina ord hon svänger sig med, utan vem hon är innerst inne.

För att beskriva människans djupaste väsen använder sig Bibeln av bilder: den talar t.ex. om människans hjärta i uttryck som ett gott hjärta eller t.o.m. ett hjärta av guld, eller tvärtom hårda hjärta och hjärtan av sten.

Men på vilket sätt visar sig ett gott eller obarmhärtigt hjärta? Är det inte oundvikligen genom det yttre – d.v.s. genom vad vi säger eller vad vi gör?! Ett gott hjärta visar sig i hjälpsamhet, kärlek och vänlighet.

Så jag måste nyansera det jag sade i början. Sanningen om en människa finns inte bara i det yttre, men inte heller bara i det inre. Sanningen om en människa består i själva växelverkan mellan det inre och det yttre; mellan tanke och handling, mellan känslor och gester, mellan själ och kropp. Det yttre påverkar det inre, och det inre påverkar det yttre på ett så intimt sätt, att det är omöjligt att säga var det ena börjar och det andra slutar.

Jag tror det är det här som Jesus talar med hjälp av bilden av ett träd och dess frukter. Man kan inte säga att trädet är bra men dess frukter dåliga, eller att trädet är dåligt men frukterna goda. Det är genom våra ord och handlingar som vi visar vem vi är. Vi kan inte säga att vi ”egentligen” är goda och bra människor om vi aldrig visar det, utan i stället enbart behandlar våra medmänniskor nedsättande, talar illa om dem, mobbar eller låter bli att hjälpa dem. Av frukten känner man trädet.

Människan är mångskiktad som en lök eller ett salladshuvud: det är inte bara ytan som är viktig, och inte heller bara kärnan – utan allt är en helhet. Jag är mina tankar och drömmar; jag är mina känslor och värderingar; jag är mina ord och mitt kroppspråk; jag är min kropp och mina handlingar.

Jesus varnar i dagens text för falska profeter, som låtsas vara fromma och goda som lamm, men i själva verket är rovlystna vargar. Också om de här profeterna gäller att de visar sitt rätta jag genom sitt sätt att tala och leva: är de kärleksfulla eller fördömande; sprider de trygghet och hopp eller väcker de ångest; tjänar de sina medmänniskor eller söker de bara egna fördelar? Det här gäller för ledare inom kyrkorna, inom politiken och näringslivet – deras insatser måste bedömas utgående från vilka frukter de ger upphov till.

När lärjungarna en gång grälade om vem av dem som var störst i himmelriket tog Jesus ett barn vid handen och ställde det framför dem, och sa: den som vill vara störst i himmelriket skall bli som det här barnet. Den som vill växa som kristen skall göra sig mindre. Den som vill leda andra skall vara allas tjänare.

Därför låter det egentligen litet tvivelaktigt då Johannes i dagens episteltext skriver: ”den som känner Gud, han lyssnar på oss”. De orden kan missbrukas till att förhärliga den egna falangen eller den egna grupperingen inom kristendomen: de som lyssnar på oss, de som hör till oss, är de enda som verkligen känner Gud. Jag hoppas och tror att det inte var så som Johannes menade, men jag vill i varje fall understryka, att det sanna ledarskapet i kyrkan enligt Jesus förverkligas genom tjänande. Vi skall inte sätta oss själva mellan andra människor och Gud, utan berätta och vittna om vad Gud gör utan att peka på oss själva och vår egen ”förträfflighet”.

Sanningen om dig och mig, liksom sanningen om Jesus, finns alltså inte bara i vårt inre eller i det yttre, utan i samspelet där emellan. Sanningen är inte någonting statiskt och oföränderligt, och vi kan därför inte heller slutgiltigt greppa vem vi och våra medmänniskor och vem Jesus egentligen är. Vår sanna identitet är oundvikligen föränderlig, eftersom vi är kallade att växa och mogna i Jesu efterföljd. Det här innebär att vi skall sträva efter att utvecklas och fördjupas i det som är rätt och gott, och samtidigt med Guds hjälp försöka vända oss bort från det som skadar, bryter ned och förstör det goda livet Gud har kallat oss till.

När vi på det här sättet växer och mognar, då kan Guds goda vilja ge upphov till goda frukter; frukter som blir till glädje, hjälp och tröst för både oss själva och våra medmänniskor – inte som ett tvång, inte som ett krav, men som vårt tacksamma svar på Guds vilja att rädda oss och Guds kärleksfulla blick som följer oss var vi än går.