Tuomiosunnuntai, Matt. 25:31-46, Björn Vikström

Björn Vikström
Kirkkonummen ruotsalainen seurakunta

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Domsöndagen. Det låter inte särskilt trevligt. Men dom är någonting som sker hela tiden runt omkring oss. Människor blir dömda och bedömda efter vad de har gjort. Chefen för pensionskassan blir uthängd i media för sina lägenheter och sin lyxbil. Skidåkare som dopat sig blir av med både heder och jobb. Styrelseproffs som skott sig på stiftelser ställs mot väggen.

Människor döms efter sina gärningar nästan varje dag. På löpsedlar, på tidningarnas första sidor, i TV, på nätet. Människor avslöjas och döms, obarmhärtigt. Ibland finns det orsak, ibland blir människor offer för falska anklagelser.

Men också i vår vardag bedömer och dömer vi varandra. Som arbetskamrater, som grannar, som familjemedlemmar. Det är så roligt att tala om vad människor har gjort eller vad de borde ha gjort. Det är så frestande att gotta sig åt andras misstag; att väcka munterhet genom att berätta om hur någon vi känner har gjort bort sig.

Domen är ingalunda någonting som vi överlämnar åt Gud, även om det är just det som vi uppmanas till i Bibeln. Nej, vi vill gärna döma varandra, och dela in dem i ”får och getter”.

När vi försöker förstå dagens text skall vi vara uppmärksamma på att Jesus berättar en liknelse. Det handlar inte nödvändigtvis om en objektiv beskrivning av hur det skall gå till på den yttersta dagen. En liknelse är en berättelse med ett viktigt budskap. Men en liknelse säger aldrig allt.

Jesus berättar en liknelse där alla människor på domens dag samlas inför honom och blir dömda utgående från sina gärningar. Det finns någonting obevekligt över den här berättelsen. Domen är rättvis, det kan väl ingen förneka. Var och en måste ju ta ansvar för vad han eller hon har gjort.

Men här finns också någonting som inte riktigt stämmer. Här finns någonting som känns fel. Fruktansvärt fel. Här sägs nämligen ingenting om förlåtelsen. Hur kan Jesus, som ju kom för att visa oss Guds kärlek, vara så hård, så obarmhärtig, så svart-vit?

Forskarna har funnit liknande berättelser hos andra folk. Bl.a. hos egyptierna förekom föreställningen att en människas onda och goda gärningar vägs mot varandra efter döden, och beroende på vad som väger tyngre får människan i livet efter detta en behaglig eller en outhärdlig tillvaro; ett slags himmel eller helvete.

Det som Jesus beskriver är hur det skulle gå för oss människor, om inte förlåtelsen fanns. Han målar upp en vision om en värld där Guds son inte har dött på ett kors och inte uppstått på tredje dagen. I den världen hänger allt på våra gärningar. Det är en rättvis värld. Men just därför är det en värld där ingen av oss håller måttet. De krav som Människosonen ställer i liknelsen kan ingen av oss leva upp till. Vi ger inte alla hungrande att äta. Vi besöker inte de fångna, vi klär inte de fattiga.

Visst gör vi goda och rätta saker ibland, och det är bra. De goda handlingarna är viktiga, eftersom vår medmänniska behöver vår hjälp. Men inför Gud kan vi inte med alla våra goda gärningar förtjäna att få höra den befriande domen: ”Kom, ni som har fått min faders välsignelse…”

Men vänta…!? Här kommer ju någonting nytt in i bilden: ”ni som har fått min faders välsignelse” Vad menas med det? Ursprunget till de goda gärningar som dessa har gjort ligger ju uppenbarligen inte i dem själva, utan hos Gud. De som handlar barmhärtigt mot sin nästa sägs ha fått Guds välsignelse.

Det goda som vi gör är ett resultat av vad Gud först har gjort för oss. Det handlar alltså om hur Guds godhet strömmar genom oss till våra medmänniskor. Och tvärtom: det handlar också om hur Guds godhet genom våra medmänniskors förmedling kommer oss till del.

Jesus beskriver ett kretslopp, som vi kan välja att vara öppna för, eller att stänga. Vi kan jämföra med orden i Fader vår: ”förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga äro”. Eller vi läsa orden i Första Johannesbrevet: ”Vi älskar, därför att han först har älskat oss.”

Om vi stänger det kretsloppet, då kan inte Guds kärlek och förlåtelse nå fram till oss själva heller. Om vi väljer att hålla livets goda gåvor för oss själva, då stänger vi så småningom vårt hjärta för vår nästa, och då försvinner snart glädjen i allt det goda som livet gett oss. Då kan vi gå miste om gemenskapen med Gud i all evighet. Här finns dessutom en inomvärldslig poäng: Om vi själviskt slösar bort naturens resurser, då tas en gång paradiset ifrån oss – eller åtminstone ifrån våra efterkommande.

Men om vi låter Guds kärlek och förlåtelse forma oss, då fortsätter dessa Guds dyrbara gåvor att strömma genom vårt liv, genom vårt hem, genom våra människorelationer. Det betyder inte att allt blir bra; det betyder inte att alla våra problem försvinner. Men det betyder att vi, oberoende av vad som sker, får känna oss omslutna av den kraft som upprätthåller universum och som vill alla människor väl. Ansvaret för vår nästa har vi kvar. Men förlåtelsen erbjuds oss som en möjlighet, som vi får lita på här i livet och när vi en gång står inför vår Skapare o. Far.