Tre vise män. Så har de kallats i den kristna kyrkans tradition – utan att bibeltexten skulle använda det uttrycket. Bibeln nämner inte heller deras antal, och ännu mindre deras namn. Ändå har de flesta för oss klart för oss att de hette Kaspar, Melchior och Balthasar, samt att en av dem hade mörk hudfärg.
Så här kan berättelser utvecklas, då de förmedlas från generation till generation. Fler målande detaljer läggs till, ofta med avsikten att brodera ut händelserna och göra dem mer intressanta, och samtidigt förtydliga det man uppfattar som berättelsens budskap.
Förr var det ganska vanligt att man lade till något beskrivande adjektiv till kungarnas och kejsarnas namn: Pippin den lille, Ivan den förskräcklige, Peter den store. Det säger sig självt att de här adjektiven varierade beroende på om det var kungens anhängare eller motståndare som hittade på benämningen. Förtryckta undersåtar och besegrade fiender framhöll härskarens grymhet, medan kungens lydiga tjänstemän och historieskrivare ville framhålla hans vishet och storhet.
Vad är det då som har gjort att stjärntydarna har begåvats med epitetet ”visa”? En orsak är säkert att stjärntydarna i Kaldéen var det närmaste man kan komma dagens vetenskapsmän. Konsten att kunna tyda stjärnornas rörelser och ur dem läsa ut framtiden var högt respekterad.
Männen som besluter sig för att följa stjärnan är alltså i den tidens människors ögon inte några udda vidskepliga kufer, utan högt ansedda förmedlare av uråldrig visdom. Genom dem förenas den tidens mest avancerade mänskliga kunskap med människans eviga sökande efter Gud.
Idag är relationen mellan vetenskap och religion ofta ganska spänningsfylld. Arvet från upplysningstidens tro på att människans förnuft och den objektiva empiriska forskningen kommer att göra religionen överflödig lever fortfarande starkt på många håll, även om det naturligtvis finns många övertygade troende också bland vetenskapsmännen och -kvinnorna.
Tro och vetande är inte varandras fiender. De är delar av människans ständiga sanningssökande. Likt all annan strävan kan detta sanningssökande leda till bättre eller sämre resultat. Mycket gott har gjorts i religionens namn, men tyvärr också mycket ont. Mycket gott har skapats som en följd av vetenskapens framsteg, men samtidigt har även kunskapen varit på gott och ont, för att hänvisa till syndafallsberättelsen: massförstörelsevapen, miljöförstöring och nya epidemier har följt i utvecklingens kölvatten.
Såväl tron som vetandet behöver relateras till Guds bud om att vi skall älska varandra. En tro utan förankring i kärlek till Gud och medmänniskorna kan bli farlig. Den kan leda till våldsdåd och förtryck i Guds namn. Vetenskaplig kunskap utan förankring i etik och moral är likaså potentiellt farlig: till ett ansvarsfullt sökande efter ny kunskap hör också en kritisk bedömning av hur denna kunskap kan komma att användas. Jag tror att en av religionens, och i vårt fall den kristna trons uppgifter, är att påminna vetenskapen om detta ansvar. Stjärntydarnas besök i Betlehem är alltså en påminnelse om att det behövs en fortsatt kritisk dialog mellan vetenskap och tro. Visdom är inte nödvändigtvis att ha stor kunskap, utan den sanna visheten visar sig då vi använder vår kunskap rätt, dvs till glädje för våra medmänniskor och den miljö som vi får vara en del av.
Stjärntydarnas beslut att leta efter det nyfödda barnet för att hylla det har i den kristna traditionen också kopplats ihop med profetior i Gamla testamentet om att kungar från världen olika hörn skall söka sig till Jerusalem för att tillbe Gud. Därför har de vise männen så småningom också blivit kallade för kungar.
I denna roll representerar de tre vise männen, eller kungarna, jordens olika folkslag. Det här är också orsaken till att trettondagen ofta firas som en missionshelg, eller som här i Borgå domkyrka, ofta kombineras med prästvigning. På det här sättet förenas det kristna budskapets centripetala och centrifugala rörelser, som biskop emeritus Erik Vikström har skrivit om. Å ena sidan dras människor, likt de vise männen, till Guds uppenbarelse i Jesus Kristus, och förhoppningsvis till kyrkan, till gudstjänsten, till sakramenten. Å andra sidan sänds vi som kristna ut att med ord och handling vittna om Guds kärlek och om Guds plan att rädda oss människor genom det som Jesus gjorde för oss. Gud drar sig till oss, men sänder oss också uti världen; ofta till våra närmaste, men ibland till platser på andra delar av jordklotet.
Ett uttryck för stjärntydarnas vishet är att de vågar tro på de tecken som Gud visar dem. Men här finns också en fara, eftersom deras agerande kommer snubblande nära det vi brukar kalla vidskepelse. Skillnaden mellan att å ena sidan uppmärksamt söka Guds ledning, å andra sidan övermodigt försöka tränga in i Guds hemligheter är ofta hårfin.
När vi inom kyrkan tänker på vidskepelse går våra tankar lätt till olika New Age-aktiga fenomen som Tarotkort, horoskop, synskhet mm. Men det finns också vidskepelse i kristen förklädnad: metoder genom vilka vi försöka tvinga fram Guds vilja. Det kan vara så oskyldiga sätt som att på måfå slå upp bibelord, eller genom att försöka läsa ut Guds ledning ur de mest triviala händelser i vår vardag.
Berättelsen om de visa männen är full av drömmar och andra gudomliga tecken – hur skall vi förhålla oss till dem? Å ena sidan har sådana gudomliga tilltal uppenbarligen en viktig roll i Bibeln, å andra sidan varnas vi för att sätta allt för stor tilltro till dem.
Går vi mer i detalj in på vad som berättas om stjärntydarna är uttrycket ”vis” inte automatiskt det första som kommer i tankarna. De gör ju ett för oss människor typiskt misstag: de litar mer på sina färdiga föreställningar om Gud än på vad de upplever med sina sinnen. De följer inte stjärnan ända till slut, utan viker av mot Jerusalem. I deras föreställningsvärld kan en ny kung födas enbart i ett palats.
Ett nyckelord är här, liksom i fråga om profetior och andra vittnesbörd om Guds direkta tilltal, att de vise männen korrigerade sin riktning efter att ha hört vad det stod i Bibeln, nämligen att Messias skulle födas i Betlehem. Vi behöver pröva vår för förståelse mot det som står i Bibeln, och vi behöver göra det i dialog med andra kristna. Därför behövs ett ständigt pågående samtal om bibeltolkning och tro i församlingen och i kyrkan.
Mänsklig vishet räcker inte i sig till för att förstå Guds vägar. Förnuftet är ett värdefullt redskap i vårt sökande efter Gud och i våra försök att forma ett gott och rättvist samhälle. Men förnuftets uppgift är också att påminna oss om dess begränsningar. Vår vardagserfarenhet är likaså ett ytterst viktigt redskap i vårt sökande efter vad som är rätt och gott. Vi skall absolut inte undervärdera känslan i maggropen eller vårt samvetes röst. Ofta är de viktiga vägvisare när vi bedömer vad som är bra eller dåligt, gott eller ont. Vi kan i vår vardag också upptäcka tecken på Guds ledning. Men det finns alltid också en risk att vi lurar oss själva, eller att vi helt enkelt tar miste, och tror det som vi helst vill tro.
Gud är större. Gud är annorlunda. Dagens tema pekar på den här grunderfarenheten i allt kristet liv. Vi skall inte tro att vi kan hålla Gud fången i våra metoder och tolkningar. Vi skall inte tro att vi kan fånga och styra Andens vind, nådens överflödande gåva eller Guds upprättande kärlek. Sist och slutligen handlar allt i kristen tro om överlåtelse åt Gud och förtröstan på Gud bortom all kontroll och all visshet.
På vår väg mot den insikten får vi tolka de tecken som Gud har gett oss – i dag berättelsen om de vise männen, men sådana tecken är också de andra bibeltexter vi läser, psalmer vi sjunger, nattvardens börd och vin – liksom de samtal vi för med vänner och obekanta, och de drömmar vi tillsammans bär på.