Jesus sade: ”Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.”
Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.”
Min första julmorgon som präst började med julotta, men slutade med grillmat. Efter julnatten midnattsmässa hade jag och min då gravida fru hunnit sova några timmar, stigit tidigt upp för att delta i julottan, och sedan satt oss i bilen för att köra från Helsingfors till släkten i Åbo.
På motorvägen västerut hann jag uttrycka min glädje över att vi på sommaren köpt en nyare bil, som säkert skulle bära oss till Åbo trots den sprängkalla vinterförmiddagen. Litet senare smällde det i motorn, då bensinpumpen hade frusit. En ängel i form av en frivillig från Vägtjänst dök upp, och drog oss till närmaste servicestation.
Någon service fanns naturligtvis inte att få på juldagen, och tyvärr inga sittplatser heller i den lilla bensinstationen. Några bussar gick inte. Vi fick snällt vänta på min bror, som hade vänligheten att komma körande efter oss hela vägen från Åbo.
Vi blev naturligtvis hungriga innan han kom fram. Tvärs över vägen fanns en grillkiosk, som dagen till trots var öppen. Vår julmiddag – eller lunch – åt vi det året på stående fot i 20 graders kyla.
Varför berättar jag det här? Jo, för just julen och julbordet är ju för de flesta av oss förknippade med familjegemenskap, värme och ombonade hem. Kontrasten mot grillkiosken blev så stark för oss den juldagen. Det gick ingen nöd på oss, men vi kände oss utestängda från den bordsgemenskap som många andra delade just de där timmarna.
Dagens evangelietext visar på hur viktigt det gemensamma ätandet är för livet som kristen. Jesus talar om att vi skall äta hans kropp och dricka hans blod, det som sedan kommit att uttryckas både symboliskt och konkret i nattvardens bröd och vin.
Gemensamma måltider dyker upp också i många av Jesu liknelser, ofta i form av bröllopsfester eller födelsedagsfester, som samtidigt får symbolisera den utlovade glädjen i Guds himmel. En nyckelfråga i många av de här liknelserna är vem som får vara med. Samma problematik dyker upp också i många av stridssamtalen mellan Jesus och hans motståndare bland fariséerna och de skriftlärda. Deras kritik mot Jesus fokuserar på att han äter tillsammans med ”tullindrivare och syndare”.
Eftersom kyrkan, Guds folk, i Nya testamentet beskrivs bl.a. med bilden Kristi kropp, kan man tolka fariséernas kritik mot Jesus som ett uttryck för att i deras ögon duger bara de felfria människorna. Det är klart att deras ideal inte skall sammanblandas med våra dagars kroppsfixering och kroppsbyggande, men där finns oväntade likheter. Den fromhet som Jesus ifrågasätter i sin samtid är en fromhet som ställer upp tydliga kriterier för vem som är ren och rättfärdig i Guds ögon. Då drabbas inte bara de som är syndare, utan även de sjuka och funktionshindrade.
Jesus visade, att det inte bara är de lyckade och felfria som har plats i Guds rike. Kristi kropp är inte och var inte en perfekt kropp – tvärtom var den sårbar, lidande och sönderstucken. På samma sätt är kyrkan också i dag en gemenskap för sårbara människor; människor med sår i själen och sår i kroppen.
Det är i det här perspektivet vi också skall förstå de botanden och helanden som Jesus utför. Han botade ju inte alla, och han gav inte egentligen så stor roll åt dessa under – tvärtom tycks han medvetet ha undvikit att framstå som en trollkarl eller undergörare. Men poängen med att bota och hela var att han därmed visade, att dessa människor inte är drabbade av Guds straff och inte är större syndare än andra. Tvärtom är också de Guds barn, och liksom alla andra människor i behov av Guds hjälp och nåd. Genom sina fysiska handikapp är de speciellt utsatta – och inser kanske bättre än andra människor att endast Gud kan hjälpa dem.
Botandet är alltså, precis som bordsgemenskapen med vanliga bristfälliga människor, en viktig del av Jesu förkunnande av Guds kärlek i både ord och handling. Det finns också andra kopplingar mellan undren och ätandet: Vissa under är ju direkt kopplade till mat, som då Jesus ger tusentals människor att äta eller då han förvandlar vatten till vin vid bröllopet i Kana. Men också efter att han botat sjuka sägs det att han månar sig om att den botade skall få någonting att äta, och efter uppståndelsen berättas det likaså om att Jesus ger lärjungarna att äta.
En konsekvens av Jesu uppmaning till att äta av samma kropp, av honom, är vårt ansvar för de fattiga i världen. Det är viktigt att vi kan delta i insamlingar och hjälpa människor i andra länder med deras dagliga bröd. Vi visar därmed, att det goda vi har fått är gåvor, som vi är kallade att dela med varandra. Här har de kristna kyrkorna varit föregångare i global solidaritet, inspirerade av Guds uppdrag att förverkliga rättvisa, kärlek och barmhärtighet. Men hjälpen blir någonting abstrakt och verklighetsfrämmande, om inte samma attityd också får påverka vårt sätt att leva och våra nära relationer.
Jag tror att Jesus i dag vill utmana oss att utveckla en välkomnande bordsgemenskap både i våra kyrkor och i våra hem – för att inte tala om vårt land. För visst är det en skam och en svår synd att vi som ett rikt land inte anser oss ha råd att göra mer för de miljontals flyktingar, som väntar i flyktinglägren och längtar efter en trygg plats att få bo på. Men om vi känner oss vanmäktiga inför flyktingpolitiken, så kan vi ändå alltid börja i vår egen närhet: vårt hem och vår församling.
Gästfrihetens kyrka – det är ett ideal som vi ständigt behöver utmana varandra med, inte minst i ljuset av den bordsgemenskap som Jesus skapade. Men det handlar då inte bara om nästankärlek, hur viktigt det än är, utan också om att äta sig till en gemenskap med Jesus själv. Genom nattvardens bröd och vin blir vi delaktiga i hans död och uppståndelse. Då vi går till nattvardsbordet visar vi att vi vill vara del av hans världsvida kropp, och att vi är beredda att ta emot utmaningen att vara en Kristus för vår nästa; och så låta bönen om ”ett enda bröd, en enda mänsklighet” bli verklighet i vår vardag.